Tjuvstartar med att delta i Expressens serie om världen om tio år. Läs här!

”Uppesittarkväll?”, frågar jag fåraktigt.

Du menar att du inte känner till det? Det är det bästa, går inte att beskriva. Lyssna själv.

Och så var det. Två medelålders män som går omkring i en europeisk kulturstad. Bilbao, Krakow, Trieste, ja ni förstår. Pratandes om den lokala litteraturen, konsten, arkitekturen, och framförallt – för P1:s vinexpert är ju med – maten. Korvar, surkål, pastejer, tapas, destillat – allt mixas ned med böcker och pjäser i en härlig julpastej som trycks ut i etern.

För någon som, framförallt vid den tiden, var på väg någonstans och kände sig tämligen främmande för kultur- och medieutbudet var upplevelsen skakande i grunden. De här två kulturfarbröderna förmedlade ju världar som jag ville få förmedlade, på det sätt jag ville få dem förmedlade. Något som jag inte trodde fanns. Intelligens och livsglädje i radioformat.

Ett medialt hem att vila i, det fanns faktiskt. Det var en befrielse.

Jag pratar naturligtvis om Karsten Thurfjells och Gunnar Bolins numera klassiska radioprogram, som jag trodde hette Uppesittarkväll men som, ser jag nu, heter Danföredan. På hemsidan läser jag att de har hållit på sedan 1990 och alltså med årets program firar 20-årsjubileum.

Här deras egen beskrivning om programmets tillkomst:

”Det var en gång

.. två (relativt) unga radioproducenter som ett par år tidigare hade börjat jobba på Sveriges Radios Kulturredaktion. Thurfjell och Bolin var båda rätt förbluffade över den stora frihet som rådde på Kulturredaktionen.

Här kan man ju få göra nästan vad som helst, sa Gunnar.
Men hur hårt kan man spänna bågen? sa Karsten.

Det var i november 1990, de unga herrarna rådgjorde med varandra en kort stund och stegade därefter in på chefen, Svante Weylers rum.  Vi vill göra en uppesittarkväll dagen före julafton, sa de.

Låter kul, ska tänka på saken, sa Svante.

En timme senare stack han in huvudet i Thurfjells och Bolins rum och sa: Ni fick 18 till midnatt.

Så gick han.”

Fortsättningen på hur radiohistoria skapades HÄR.

I år har de varit i Slovakien, bland annat huvudstaden Bratislava. Det börjar 22.12 i kväll, dagen före dopparedagen. Om ni undrar var jag är så sitter jag uppe!

God Jul!

Att köpa böcker till folk i present, om de inte är på pricken, är ju ett stort no-no, varför jag drabbades av några ögonblicks förlamning där i butiken. Lite flanerande i sektionen för engelskspråkiga pocket och jag ser dem i hyllorna, titlarna som varit mina största upplevelser. De får bli paketet.

Fyra så bra böcker kan han ställa in bokhyllan och läsa när som helst under sin livstid. Tillsammans blir de ju en helhet som dessutom är någonting annat.

Vilka böckerna är? Vi tar dem en och en. Det är tre amerikaner och en britt.

A Perfect Spy, av John Le Carre. Fantastisk spionroman slash familjeskildring om den brittiske gentlemannen som aldrig kunde svika sin tjeckiske vän. Kanske inte hans bästa, men den som sätter djupast spår. Som vanligt tar det typ 100 sidor innan man får minsta grepp om handlingen, men som vanligt blir belöningen desto större. Lär vara delvis baserad på hans eget liv. Finns också en utmärkt BBC-filmatisering, men den är inte alls lika bra som boken.

The Amazing Adventures of Kavalier & Clay, av Michael Chabon. Mustig krönika om två judiska pojkar som startar serietidningsimperium. Jag har skrivit om författaren på bloggen tidigare HÄR. Denna bok är nog hans bästa. Det är många många sidor och normalt gillar jag inte släktkrönikor. Men Chabon har ett sådant driv i språket och de två karaktärerna Sam och Joe är omöjliga att inte älska. Saknaden av de båda efter läsningen är påtaglig och bidrar till att jag försöker läsa om den då och då.

The Sportswriter, av Richard Ford. Den lågmälda amerikanska samtidsromanens okrönte konung. Här hans mest passionerade text, om Frank Bascombe – mannen som förlorar det mesta i livet och försöker leva sig vidare. Överlägset bäst i trilogin som fortsätts med Independence Day och The Lay of The Land. Richard Ford har en mild cynism som nästan aldrig slår över och gör den här till en ren njutning. Dessutom lite journalistreferenser som ju aldrig är fel. Sägs för övrigt vara en favorit för folk (män) som går igenom skilsmässor.

Hey Nostradamus, av Douglas Coupland. Efter en rad mer eller mindre rätt hårdhörnade texter blir Generation X-författarenhär plötsligt fullständigt hudlös, i berättelsen om en skolmassaker och dess påverkan på fyra människor. Svårt att välja mellan hans böcker, men denna är nog ändå hans absolut bästa. Den tidigare Miss Wyoming och den nästföljande Eleanor Rigby finns också där uppe på min Coupland-topplista.

Jag hade också velat ha med en femte engelsk pocket,  men den fanns just då inte inne, så jag tar den här:

American Tabloid, av James Ellroy. Febrig med fullständigt vildsinta karaktärer som bokstavligt talat stöter i varandra i 1950-talets och Kennedytidens korrupta USA.

Mitt urval fick mig att fundera vad som får mig att gilla just dessa. Jag går bara så långt som att lista ett antal gemensamma nämnare (om och i så fall hur djup roll de spelar för min smak är svårt att svara på).

* De är rakt skrivna och försöker berätta en historia, och är alltså inte någon postmodern lek med språket som jag har svårare för.

* De behandlar andra halvan av 1900-talet. Samtidshistoria har alltid intresserat mig mer än perioder längre tillbaka.

* Alla är mycket pretentiösa författare, dock på olika sätt. De vill stora saker, de här böckerna.

* Författarna är män. Oroande faktum, oklar betydelse. Insåg att de förmodlingen är rätt manliga författare, när jag hittade flera på Esquires lista ”The 75 Books Every Man Should Read”.

Tja, det var det jag kan komma på av gemensamheter just nu. Om någon som läst de här och ser andra likheter hör gärna av er eller kommentera. För er andra: spring i väg till bokhandeln och köp!

PS. För er som gillar berättande, pretentiösa män, lyssna på Tomas Andersson Wijs senaste singel Det ligger i luften, som just har lagts ut på Myspace.

Wall Street Journal:

”It’s tough to say just what is ”wrong” with Mr. Ibrahimovic. It may be something as simple as the fact that he doesn’t look or play like anything soccer has seen before. Simply put, nobody that big has been that talented.”

The Guardian:

”Last night, the doubts were blown away; last night, Ibrahimovic became a hero. The winning goal in the biggest game on earth, the bitterest rivalry, the most expensive match ever played.”

BBC:

”There was simply a lot of glorious football, most of it a joy to behold. Ibrahimovic will get the headlines and deservedly so – he has had more than his fair share of accusations that he goes missing in big games thrown at him, so the Swede should enjoy his moment after clinically volleying past Casillas five minutes after coming on.”

Goal.com (en av världens största fotbollssajter):

”It is amazing this debate has persisted for so long. Samuel Eto’o is very good, but Ibra is exceptional. Only the British press, and certain sectors of the Madrid media, seem unable to appreciate his genius.”

Har efter övergången till digital-tv fått gratis Viasat Sport i några månader, vilket visat sig vara perfekt för att följa Robin Söderlings framfart i ATP-slutspelet. Men än mer bländande än spelet från ”Le Sod” är kanalens kommentator – Fredrik ”Fidde” Rosengren.

Från början låter det bara som ännu en av de där sydöstra smålandsdialekterna som är så vanliga i Tennisvärlden. Sedan börjar innehållet i det han säger att framträda allt mer. Det liknar ingenting jag är van vid i tv-sport-kommenterande. Rysligt detaljerat, kunnigt, komplext men ändå underhållande.

Rosengren snackar om Rafael Nadals backhand som slås med forehandfattning och därmed får mer uppstuds. Han snackar om Söderlings position för att returnera andraserven (en halvmeter för långt bakom baslinjen). Om den nya sortens toppspelare som täcker banan så väl att slå hårdare bara blir kontraproduktivt, vilket ger ett spel med mer vinklar och lösare slag. Allt tryfferat med detaljerat inside-skvaller från tränare, spelare och andra viktiga figurer på touren.

Ovanpå detta är han också passionerad (på gränsen till kräkpatriotisk, men inte över) och med en inte oansenlig formuleringsglädje (”Djokovic har tydlig gamnacke nu”). Därmed fungerar han på samma gång kommentator och refererare i en och samma person.

Att Fidde Rosengren kan sin tennis är inte så konstigt. När jag kollar upp ser jag att han tidigare var tränare åt svenska tennisstjärnor, främst Magnus Norman (som nu är tränare till just Robin Söderling, som Rosengren också har tränat). Det finns alltså en risk att det skulle göra Rosengren korrupt. Men att döma av hårdheten i kommenterandet i de matcher jag har sett och hört honom är så inte fallet.

Det som gör Rosengren så bra är att han inte är rädd för att vara avancerad. Genom att identifiera detaljerna i sporten kommer man som tittare till en annan insiktsnivå, bortanför själva spelet. Själva kvaliteten och originaliteten i det vi får höra är så stor att även de som inte är tennisfreak kan ha utbyte av hans utläggningar.

Rosengrens briljans blir ännu mer påtaglig då jag lyssnar på TV4 Sports utsändning av mötet mellan Barcelona och Real Madrid. Kanalens två kommentatorer, Jesper Hussfelt och Pontus Kåmark, ger mindre än hälften så mycket djup som en ensam Fidde Rosengren. Nästan allt kommenterande är ett beskrivande av vad som händer på plan. Väldigt lite fördjupning av takik och detaljer i spelet.

Bristen på komplexitet i sportkommenterandet är utbredd. I fotbollen finns ingen jag kan komma på som är i Rosengrens klass, inte ens Glenn Strömberg och Ralf Edström är särskilt fördjupande i sitt kommenterande. Jens Fjällström och Hasse Backe är något bättre. Ola Andersson är den som vågar vara mest komplex, men kommenterar ju sällan direkt.

Några enstaka några exempel på motsatsen i svensk etermedia finns dock. Stig Strand och Anders Blomqvist i SVT är utmärkta komplex-kommentatorer inom alpint respektive längdskidor, där man kan få höra ingående analyser om skdival, skärteknik och andra mikrodetaljer. Eurosports cykelkommentatorer är också briljanta.

Skillnaden med med dem som kommenterar i amerikansk tv är dramatisk. I det landet finns en helt annan kultur och mod att vara nördig inom sina sporter. ESPN:s hockey-kommenterande är till exempel en ren och skär njutning med sin kontinuerliga detaljanalys av spelares insatser, statistik och taktik.

Det är dags för de svenska fotbollskanalerna att sparka ut de gamla trötta landslagsspelarna, och leta reda på de som verkligen har något innanför pannbenet.

Det är en gåva. Han är sådan, nyhetschefen Lasse. Han säger att han hittade den i ett antikvariat och tänkte på mig. Så sätter han sig och berättar om mannen på bokomslaget, journalisten Allan Fagerström.

Boken är en samling med hans bästa texter som gavs ut i mitten av 1980-talet efter hans död. (Amedia Förlag) . ”Fy så fula ord” var rubriken på den spalt i Aftonbladet som han skrev under många år. Fagerström var också kulturredaktör, under sex år chefredaktör samt under nästan hela sin tid på Aftonbladet teater- och litteraturkritiker.

Minnet av boken och Lasses gåva reaktiverades när jag härom dagen läste Jan Guillous självbiografi (eller ”Jag-roman”, som den nog bör kallas). Den enda person som gått emot Guillou under åren och överlever beskrivningen i biografin är just Allan Fagerström. Detta efter att den sistnämnde hade sågat en av Jan Guillous tidiga böcker, men gjort det så synnerligen välformulerat att Guillou böjer sig.

Med förväntansfulla fingertoppar drar jag ut Fy så fula ord från min bokhylla och läser återigen de första raderna ur Karl Vennbergs förord:

”När Allan Fagerström hämtades upp till Aftonbladet från Lund någon gång vid 40-talets mitt, var det som journalist. Tillsammans med Hilding Eek ingick han också i städpatrull. Det fanns i diverse korridorer ännu damm och fotspår kvar från juni 1941, då Aftonbladet stod berett att ta täten i en svensk marsch mot Moskva vid Hitlers sida.”

Välformulerat, ja. Och ännu bättre blir det när man kommer till Fagerströms egna texter. Jag brukar ta fram boken ibland när jag behöver väcka min formuleringsglädje ur någon tillfällig dvala. Han är nämligen oslagbar när det gäller att få till orden och meningarna.

Alla Fagerström kombinerar som få andra en språklig ljuvlighet med en originell enkelhet. Han använder aldrig snobbiga ord eller uttryck, men det är gärna ordrikt och ofta elegant som en skräddarsydd tweedkostym. Han är ofta elak, alltför mycket så enligt många som har drabbats. Men alltid, alltid välformulerad.

Min favorit i boken är en text om kulturutbudet i en Stockholmsförort från 1964: ”Sången i Farsta”. Ett klipp:

”När det gäller antalet kulturpersoner, så är Farsta ingalunda den minsta av våra förorter. Vi kan på rak arm räkna upp minst fem personer ur kultureliten /…/ vilka har sin varelse i närheten av den ljusstrålande varupiazzettan och varje onsdag kan beskådas köpande sina makaroner i den ärkesvenska språkliga missbildning som kallas Kvickly.”

En annan från 1979 om den stökiga dåvarande borgerliga regeringen, ”Har ni nånsin sett en sån röra?”:

”Personligen har jag tvingats uppleva ett antal statsministrar vilkas rörelsemönster emellanåt närmat sig det sublima och till och med överskridit gränsen, men Ola Ullsten på sin PR-gång på Veckojournalens helsida slår nog alla rekord: han är unik i så måtto att han ensam bland alla statsmän riskerar att trilla framlänges på grund av att slipsen är för tung.”

Tja, det var ett par exempel. Ge er gärna in på antikvariatsajterna och skaffa boken själv och läs mer! Visst är flera texterna märkta av dåvarande samtida värderingar och smak. Men i mitt tycke håller han långt bättre än de mer omhuldade krönikegrannarna Bang och Jolo.

Jag har tidigare skrivit här om förebilder, och språkligt sitter Allan Fagerström stabilt på den listan. Att döma av Karl Vennbergs skrivning i förordet var det dock ingen okomplicerad herre. Som många elaka pennor (Marianne Höök, Stig Ahlgren mfl) verkar han på äldre dar ha blivit olycklig:

”Begåvad var Allan Fagerströms honnörsord framför alla andra. Och kraven på begåvning stegrades med åren till det ouppnåeliga. När han vid upprepade val demonstrativt avstod att rösta, berodde det på att ingen valurna fanns för den intelligensernas fria republik där han kunde ha trivts som medborgare”.

Farligt det där med alltför höga krav på omvärlden. Själv har jag honom mest som en påminnelse att komplexitet och djup inte behöver betyda tråkighet och språklig snårskog. Tvärtom visar Allan Fagerström, som Vennberg också skriver, att journalistik kan vara en konstart.

Det var nog också det som nyhetschefen Lasse än gång ville uppmuntra. Jag vill tro att han lyckades.

Evans ligger bakom två av mina största läsupplevelser inom journalistvärlden. Dels hans memoir över tiden som chefredaktör på Sunday Times varifrån han blev sparkad 1981 av den nye ägaren Rupert Murdoch, Good Times, bad Times (1984).

Dels boken Tina & Harry come to America – den amerikanska societetsreportagereportern Judy Bachrachs lätt hånfulla biografi över Evans tillvaro i USA ihop med sin egentligen mer kända fru, Tina Brown – chefredaktör för The New Yorker och senare Vanity Fair, och i dag med den egna nyhetssajten The Daily Beast.

Båda böckerna är fantastisk läsning, även om de har fundamentalt motsatt position när det gäller synen på Harold Evans och Tina Browns karaktär. Just därför definierar de också en skiljelinje i den journalistiska världen. Den mellan de anspråksfulla (eller pretentiösa) och de anspråkslösa (eller cyniska).

Båda Tina Brown och Harold Evans är personer som har haft stora pretentioner i allt de har föresatt sig, och nästan alltid satt sig själva längst fram i stäven på sina fartyg. Vilket öppnar upp dem för hån och spe av Bachrachs typ. Samtidigt har deras pretentioner varit förutsättningar för att bedriva stor journalistik och publicistik.

Tina Brown räddade, som Vassaeggen också skriver, The New Yorker och Vanity Fair, insatser som bidrog till att befästa dem än i dag som två av världens främsta hamnar för kvalitetsreportage. Harold Evans drev på 1970-talet till stora delar själv fram kompensation till offren för det fosterskadande sömnmedlet Thalidomide, som Neurosedyn hette i Storbritannien. Senare är det han som förläggare som ger ut den då okände Barack Obamas första bok.

Samtidigt är det pompösa och anspråksfulla svårt att i längden stå ut med som ensidig kost, vilket gör en bok som sticker fingret i fläsket på de pompösa så befriande. Jag förstår att Tina och Harry måste hata skandalboken om dem, men det är nog priset de får betala för att ha åstadkommit stora saker.

Mycket handlar just om skillnaden mellan amerikansk och brittisk mentalitet. Det hela liknar Toby Youngs öde och skildring i hans bok How to Loose Friends & Alienate People. Toby hade på sitt jobb på det brittiska magasinet The Modern Review (cynisk) beundrat Graydon Carters jobb som redaktör för den amerikanska satirtidningen Spy (cynisk).

Därför blev Toby Young så överlycklig när han fick praktik på Vanity Fair, dit Carter hade gått efteråt och blivit chefredaktör. Men när Young försöker tillämpa den cyniska uppblåstpunkterande attityden både i Vanity Fairs korridorer och spalter, upptäcker han att idolen har gått vidare. Han har blivit en av de pretentiösa. Det är inte konstigt att överrubriken till Toby Youngs hemsida är ”No Sacred Cows”.

Man behöver kanske inte behöver välja. Olika personer kan spela på olika planhalvor i olika delar av sina liv. Tina Brown och Harry Evans har faktiskt flera exempel på giftighet och nedsjkutande av storpotäter på sina journalistiska konton.

Slutsatsen är väl att det svårt att åstadkomma något stort om man inte sätter sig själv på spel med lite anspråk. Samtidigt är det svårt att behålla publiken och trovärdigheten om man inte är beredd ett punktera lite bubblor, såväl andras som sin egen.

Deltagarna var allt det som de medverkade i föregångaren inte var: nyanserade, kunniga, pedagogiska, lagom eniga och lagom oeniga, tillräckligt underhållande, försiktiga med personpåhopp (annat än mot Stefan Hedlund, som inte var där), samt – med något undantag – försedda med en god portion självdistans. Allt lett med bravur av PK-ordföranden Ulrika Knutson, själv väl inläst och inrest på och i det ryska.

De som igår, förutom Ulrika Knutson, bjöd på detta var svenska YLE:s (snart Hufvudstadsbladets)  Moskvakorrespondent Anna-Lena Laurén, DN:s Disa Håstad, statsvetaren Ulf Bjereld, Ekoreportern Vladislav Savic, som håller på med en bok om Vladimir Putin, samt förre SVT-Rysslnandskorren Malcolm Dixelius. Den sistnämnde (som Savic ständigt kallade för Macke)  gjorde nog absolut bäst i från sig. Men konkurrensen var som sagt hård.

Den gemensamma slutsatsen var att Rysslandsbilden i svenska och västeuropeiska medier är för entydigt negativ. Att vi journalister måste bli bättre pålästa, bättre på att förstå nyanserna i den ryska samhällsutvecklingen och bli bättre på att se landet ur medborgarnas egna synvinkel. Kort sagt: inte ha beröringsskräck för Ryssen.

Det enda jag inte höll med panelen om var deras ganska entydiga slutsats om hur dålig svenska tidningar och andra medier har varit att ge just alternativa skildringar av samtidens Ryssland, exempelvis när det gäller Vladimir Putin, Georgienkonfliken och gasledningen i Östersjön. Det enda konkreta exempel som bjöds här var en referens till Stalins popularitet i dagens Ryssland från SVT:s morgonsoffa.

Det besynnerliga här var ju att panelen bestod av DN:s, Sveriges radios och SVT:s (tidigare) Rysslandsexperter – som ju alla har producerat mängder av nyanserade och högkvalitativa skrivningar om landet i öster. Tag till exempel Malcolm Dixelius reportage om de dolda makthavarna bakom Vladimir Putin i Fokus härom året.

Jag vet av erfarenhet att affärspressen varit hyfsad på att också ge någorlunda nyanserade skildringar, jag skrev själv om detta för inte så länge sedan HÄR (samtidigt ska erkännas att jag har varit med och satt en bild på en handgranat i en Babuschka-docka på Affärsvärldens omslag, så visst syndar vi också ).

Och visst vädrade några i panelen självkritik. Men jag tror att det som de egentligen menar är att en del av den svenska mediebilden av Ryssland – är skev. Det är rewrite-delen av massmedier, den som bara drar upp en rubrik på en story som inte grundar sig på den typ av journalistik som det här gänget ägnar sig åt. Alternativa skildringar finns ju faktiskt, men de drunknar.

Men detta alltså en enstaka fläck på en i övrigt glansfull tillställning.

Så här vill jag för övrigt se PK-debatterna i framtiden. Att man vågar släppa på entertainment- och kulturdebattprofilen, till förmån för mer verklig fördjupning i ämnen. Debatten i går handlade faktiskt bara delvis om medier, och lika mycket om läget i det ryska samhället i dag.

Den här approachen bidrar till att göra PK till en modern bildningsinstitution hellre än en elefantkyrkogård med bittra seniorer som drömmer ”publicister av klassiskt snitt”, vad det nu är.

PS/varudeklaration: jag är med i PK sedan många år, och sitter i dess stipendienämnd, Hiertanämnden.

Precis vid toppen av trappan ryckte han en tunn pocket ur En bok för alla-hyllan. En oljemålning av en man med plymhatt prydde omslaget. Titeln var Flugfällan. Kort sagt, en bok som man behöver få rekommenderad.

Jag tog hem, den låg väl på bokbordet i några veckor innan jag släntrade förbi i törst efter någon text som kunde tillfredsställa mitt dåvarande sinnelag. Blicken föll på mannen med plymhatten. Vad fan, jag prövar.

Ett dygn senare la jag vimmelkantig ifrån mig boken. Vad var det jag hade läst? Det var svårt att få grepp om, trots att jag just läst ut den. En bok om en äldre flugsamlare (René Malaise – han med hatten) och en yngre (författaren själv). Men bäst var språket. Litterärt men ändå street smart. Och otroligt witty – det som är så otroligt svårt att åstadkomma på svenska språket.

Bakom denna wit står en annan Fredrik, entomologen, kulturjournalisten och författaren Fredrik Sjöberg. Efter första upplevelsen med Flugfällan gick jag till Hedengrens och köpte fem ex till av Flugfällan (Norstedts, En bok för alla) som jag sedan gav bort. Sedan har jag köpt hur många som helst, långt bättre festgåva än en stumpstake från Designtorget.

Flugfällan sägs för övrigt vara en av de mest utlånade böckerna på svenska bibliotek. Vet inte om det är sant, men det borde i alla händelser vara det.

Jag har också fortsatt läsningen av denne författare som fascinerande nog fortfarande är snäppet utanför superkändisskapet (kom igen Babel-redaktionen!).  Flugfällan var den första i en trilogi om mindre kända historiska svenska män. Uppföljaren Flyktkonsten (Nya Doxa) handlade om den till USA utflyttade svenska målaren Gunnar Widforss.

Flyktkonsten var bra, men inte i klass med Flugfällan. Jag har precis börjat läsa den sista boken i trilogin, som just kommit ut, Russinkungen (Nya Doxa) – om den svenske zoologen Gustaf Eisen (med goda recensioner i Svd, Expressen, SR, VK) Också det en utvandrare till USA. Det känns redan som att den här boken är ett steg upp mot sist, inte minst då Sjöberg låter sin egen tillvaro ta större plats i denna text.

Varför gillar jag då kvasibiografier om bortglömda svenska män? Ett utslag av min tilltagande förgubbning? Kanske. Men jag tror att min Sjöberg-förälskelse har åtminstone två andra viktiga skäl. Det första har jag redan varit inne på, det torra snärtiga språket som får mig att LOL utan att riktigt veta vad i texten jag skrattar åt.

Det andra är det som Sjöbergs alla böcker nog också handlar om på ett högre plan, och som var den uttalade subtexten till Flugfällan. Den boken handlade om samlandet som livsstil och som förhållningssätt. På samma sätt kan man se Fredrik Sjöbergs döda svenska män som samlingsobjekt, ett svepskäl att bara få gå till botten med ett ämne eller en person och sedan formulera det.

Han visar därmed att böcker – vare sig reportageböcker eller romaner – kan handla om vad som helst. Det handlar om inställning, själ och språk. Fredrik Sjöberg gör det bättre än de flesta.

Det är 1994 och jag har varit på besök i den pinfärska nationen och tidigare jugoslaviska delrepubliken Slovenien. Jag är vid den här tiden en handelsstudent som har övergivit obligationsmäklarplanerna och ersatt dem med en grumlig idé om att söka till utrikesförvaltningen. Då kan det vara bra att ha varit publicerad, varför jag pratar med kamraten som hade sommarjobbat på Finanstidningen.

Martin, som var med och drog igång Fti ihop med Raoul Grünthal och nu var utrikesredaktör, blev eld och lågor och publicerade ett antal artiklar om ”Östeuropas Schweiz”. Det blev min debut i svensk press (och lyckligtvis slutet på diplomatfunderingarna). Ett decennium senare startade Martin nyhetsmagasinet Fokus ihop med Martin Ahlquist och Karin Pettersson, som båda hade jobbat på Finanstidningen, samt Lars Grafström. Jag var med i utkanten på de diskussionerna, men det blev ingenting då.

I dag sluts cirkeln då det blir känt att jag vid årsskiftet går in som så kallad editionshcef på Fokus (intervju med Journalisten HÄR). Martin Ådahl och Karin Pettersson har gått vidare till nya jobb, men Martin Ahlquist är kvar nu som chefredaktör och ansvarig utgivare (liksom Lasse som vd).

Varför lämnar jag då Affärsvärlden och går till Fokus?

Jo främst av två skäl – förutom att det självklara, att det är ett fantastiskt fint jobb jag får.

1. Jag vill efter nästan 15 år i affärspress jobba med bredare journalistik. Framförallt gäller det politisk journalistik, som jag tycker Fokus är bäst på i svensk press. Tidningen, med den politiska redaktören Torbjörn Nilsson i spetsen, kombinerar en ung attityd och känsla för framtidens politiska landskap, med respekt för den klassiska svenska politiska journalistiken. Men där finns också ambitionen att jobba med ämnen som kultur och sport. Jag har ju varit med och drivit ett litteraturmagasin (Mono) och har i dag ett litet skivbolag ihop med min syster (Make it Happen).

2. Jag får nu koncentrera mig på det jag tycker är roligast och det jag är bäst på – nyhetsfördjupningar och berättande reportage. Editionschefsjobbet blir ett slags reportageredaktör där jag ska ha ansvar för att producera så kallade cover stories. Redaktionschefen Lotta Engzell-Larsson, för övrigt min föregångare på Affärsvärlden, kommer fortsatt att ha huvudansvaret för tidningsproduktionen. Dessa cover stories är ju något av nyhetsjournalistikens ”tigerkyckling” – att tillräckligt snabbt kunna erbjuda läsarna en samtidigt tillräckligt välskriven och insatt text som ger ”storyn behind the storyn”. Jag började jobba med detta redan år 2000 som redaktör för måndagstidningen på Dagens Industri och har fortsatt utveckla arbetet i redaktörsjobb på Veckans Affärer och Affärsvärlden.

Det blir naturligtvis också sorgligt att lämna min nuvarande arbetsgivare, där jag haft otroligt kul med redaktionen och chefredaktören Jon Åsberg. Mest från tiden där kommer jag att minnas just arbetet med flera sådana cover stories. Som den om uppköpet av Gant ihop med Anna Ekelund och Kerstin Danasten, om bråket i Handelsbanken ihop med Birgitta Forsberg samt om uppköpet av OMX med Anna E – som i fjol blev utsett till världens bästa story om ett företagsuppköp. Samt hela vår bevakning av kreditkrisen förra hösten, som bidrog till att AFV nyligen fick pris som året bästa facktidskrift.

Jag älskar tidskrifter, och det ska bli enormt kul att nu gå vidare till Sveriges främsta nyhetsmagasin Fokus. Jag slås för övrigt hur många som tar Fokus som självklar i det svenska presslandskapet, trots att tidningen bara är fem år gammal. Upplagan, som växer stadigt, låg enligt senaste TS-statistiken på 29 900.

Det är en otrolig prestation som Martin, Karin, Martin, Lars, Torbjörn, Lotta och de andra har åstadkommit. Och nu, från årsskiftet, också ett hem för mig – femton år efter den första artikeln från Ljubljana.

Ps. Om ni inte prenumererar redan, hör av er ska jag se till att ni får ett bra erbjudande!