Den ljuvliga och ovanliga komplexiteten

Tidigare har jag skrivit att man kan finna journalistisk briljans på de mest oväntade ställen. I förra veckan hände det igen.

Har efter övergången till digital-tv fått gratis Viasat Sport i några månader, vilket visat sig vara perfekt för att följa Robin Söderlings framfart i ATP-slutspelet. Men än mer bländande än spelet från “Le Sod” är kanalens kommentator – Fredrik “Fidde” Rosengren.

Från början låter det bara som ännu en av de där sydöstra smålandsdialekterna som är så vanliga i Tennisvärlden. Sedan börjar innehållet i det han säger att framträda allt mer. Det liknar ingenting jag är van vid i tv-sport-kommenterande. Rysligt detaljerat, kunnigt, komplext men ändå underhållande.

Rosengren snackar om Rafael Nadals backhand som slås med forehandfattning och därmed får mer uppstuds. Han snackar om Söderlings position för att returnera andraserven (en halvmeter för långt bakom baslinjen). Om den nya sortens toppspelare som täcker banan så väl att slå hårdare bara blir kontraproduktivt, vilket ger ett spel med mer vinklar och lösare slag. Allt tryfferat med detaljerat inside-skvaller från tränare, spelare och andra viktiga figurer på touren.

Ovanpå detta är han också passionerad (på gränsen till kräkpatriotisk, men inte över) och med en inte oansenlig formuleringsglädje (“Djokovic har tydlig gamnacke nu”). Därmed fungerar han på samma gång kommentator och refererare i en och samma person.

Att Fidde Rosengren kan sin tennis är inte så konstigt. När jag kollar upp ser jag att han tidigare var tränare åt svenska tennisstjärnor, främst Magnus Norman (som nu är tränare till just Robin Söderling, som Rosengren också har tränat). Det finns alltså en risk att det skulle göra Rosengren korrupt. Men att döma av hårdheten i kommenterandet i de matcher jag har sett och hört honom är så inte fallet.

Det som gör Rosengren så bra är att han inte är rädd för att vara avancerad. Genom att identifiera detaljerna i sporten kommer man som tittare till en annan insiktsnivå, bortanför själva spelet. Själva kvaliteten och originaliteten i det vi får höra är så stor att även de som inte är tennisfreak kan ha utbyte av hans utläggningar.

Rosengrens briljans blir ännu mer påtaglig då jag lyssnar på TV4 Sports utsändning av mötet mellan Barcelona och Real Madrid. Kanalens två kommentatorer, Jesper Hussfelt och Pontus Kåmark, ger mindre än hälften så mycket djup som en ensam Fidde Rosengren. Nästan allt kommenterande är ett beskrivande av vad som händer på plan. Väldigt lite fördjupning av takik och detaljer i spelet.

Bristen på komplexitet i sportkommenterandet är utbredd. I fotbollen finns ingen jag kan komma på som är i Rosengrens klass, inte ens Glenn Strömberg och Ralf Edström är särskilt fördjupande i sitt kommenterande. Jens Fjällström och Hasse Backe är något bättre. Ola Andersson är den som vågar vara mest komplex, men kommenterar ju sällan direkt.

Några enstaka några exempel på motsatsen i svensk etermedia finns dock. Stig Strand och Anders Blomqvist i SVT är utmärkta komplex-kommentatorer inom alpint respektive längdskidor, där man kan få höra ingående analyser om skdival, skärteknik och andra mikrodetaljer. Eurosports cykelkommentatorer är också briljanta.

Skillnaden med med dem som kommenterar i amerikansk tv är dramatisk. I det landet finns en helt annan kultur och mod att vara nördig inom sina sporter. ESPN:s hockey-kommenterande är till exempel en ren och skär njutning med sin kontinuerliga detaljanalys av spelares insatser, statistik och taktik.

Det är dags för de svenska fotbollskanalerna att sparka ut de gamla trötta landslagsspelarna, och leta reda på de som verkligen har något innanför pannbenet.