Tina, Harry och de pompösa vs cynikerna

Vassaeggen tipsar om journalistlegendaren Harry Evans nya självbiografi och om ett roligt klipp där Evans är med i ABC News.

Evans ligger bakom två av mina största läsupplevelser inom journalistvärlden. Dels hans memoir över tiden som chefredaktör på Sunday Times varifrån han blev sparkad 1981 av den nye ägaren Rupert Murdoch, Good Times, bad Times (1984).

Dels boken Tina & Harry come to America – den amerikanska societetsreportagereportern Judy Bachrachs lätt hånfulla biografi över Evans tillvaro i USA ihop med sin egentligen mer kända fru, Tina Brown – chefredaktör för The New Yorker och senare Vanity Fair, och i dag med den egna nyhetssajten The Daily Beast.

Båda böckerna är fantastisk läsning, även om de har fundamentalt motsatt position när det gäller synen på Harold Evans och Tina Browns karaktär. Just därför definierar de också en skiljelinje i den journalistiska världen. Den mellan de anspråksfulla (eller pretentiösa) och de anspråkslösa (eller cyniska).

Båda Tina Brown och Harold Evans är personer som har haft stora pretentioner i allt de har föresatt sig, och nästan alltid satt sig själva längst fram i stäven på sina fartyg. Vilket öppnar upp dem för hån och spe av Bachrachs typ. Samtidigt har deras pretentioner varit förutsättningar för att bedriva stor journalistik och publicistik.

Tina Brown räddade, som Vassaeggen också skriver, The New Yorker och Vanity Fair, insatser som bidrog till att befästa dem än i dag som två av världens främsta hamnar för kvalitetsreportage. Harold Evans drev på 1970-talet till stora delar själv fram kompensation till offren för det fosterskadande sömnmedlet Thalidomide, som Neurosedyn hette i Storbritannien. Senare är det han som förläggare som ger ut den då okände Barack Obamas första bok.

Samtidigt är det pompösa och anspråksfulla svårt att i längden stå ut med som ensidig kost, vilket gör en bok som sticker fingret i fläsket på de pompösa så befriande. Jag förstår att Tina och Harry måste hata skandalboken om dem, men det är nog priset de får betala för att ha åstadkommit stora saker.

Mycket handlar just om skillnaden mellan amerikansk och brittisk mentalitet. Det hela liknar Toby Youngs öde och skildring i hans bok How to Loose Friends & Alienate People. Toby hade på sitt jobb på det brittiska magasinet The Modern Review (cynisk) beundrat Graydon Carters jobb som redaktör för den amerikanska satirtidningen Spy (cynisk).

Därför blev Toby Young så överlycklig när han fick praktik på Vanity Fair, dit Carter hade gått efteråt och blivit chefredaktör. Men när Young försöker tillämpa den cyniska uppblåstpunkterande attityden både i Vanity Fairs korridorer och spalter, upptäcker han att idolen har gått vidare. Han har blivit en av de pretentiösa. Det är inte konstigt att överrubriken till Toby Youngs hemsida är “No Sacred Cows”.

Man behöver kanske inte behöver välja. Olika personer kan spela på olika planhalvor i olika delar av sina liv. Tina Brown och Harry Evans har faktiskt flera exempel på giftighet och nedsjkutande av storpotäter på sina journalistiska konton.

Slutsatsen är väl att det svårt att åstadkomma något stort om man inte sätter sig själv på spel med lite anspråk. Samtidigt är det svårt att behålla publiken och trovärdigheten om man inte är beredd ett punktera lite bubblor, såväl andras som sin egen.